När jag började orientera så var samlingen inför en tävling nästintill obligatorisk. På lördagsmorgonen cyklade jag upp till hjortgården med lika morgontrötta ögon som försökte öppna sig helt, kisande i morgonsolen, i takt med att daggen släppte från gräset.

Där samlades samtliga hjortar som skulle åka till Ostlöpet, till Öjetrampen, till Sommarlandssprinten, till Vänersborgsmedeln, till Axvallanatta och ansvarige bockade av, räknade in antal och hur många bilar och förare som fanns. Enkel matematik där bilarna fylldes och förarna fick en mindre ersättning för att täcka bensinen. Det var enkelt, för det var norm. Det var så det gick till, det var så man gjorde. Ordet effektivisering uppfanns långt efter det existerade. Samma sak med ordet samåkning, det är i grund och botten inget märkligt. På senare år har den fria viljan, det komfortabla i att åka själv, slippa kallprata, slippa trängas och slippa vänta på att någon ska gå i mål, mer och mer blivit norm.

Den sista rostiga spiken slogs in i och med pandemin när vi uppmanades att sluta samåka. Åk helst själv eller med dina närmaste! Löd rådet från både folkhälsomyndigheten som SOFT som VOF. Pandemin är inte helt över, coronan finns fortfarande bland oss. Men rådet är borta. Nu står vi i ett vägskäl. Vägen mot det komfortabla, att styra tiden själv, att få välja låt på radion och skråla för full hals i all sin ensamhet har sin lockelse. Men det kan aldrig bli norm, det får inte bli norm. För det är ingen hållbar väg, det är en väg full av krokar, svängar och misär. Den vägen tar slut om några år, brutalt och hänsynslöst leder den vägen mot ett stup.

Den andra vägen, ja den innebär trängsel, den innebär tidiga morgnar, den innebär motstånd och väntan vid mållinjen på den unga H14-grabben som nyss börjat, vars föräldrar varken har råd eller intresse att köra honom till Gudhem en söndags morgon.

Alla har inte en bil och samåkningen som norm slätar ut alla sociala oegentligheter, normen skapar en trygghet att falla tillbaka mot för de som saknar bil, för de som saknar möjligheten. Att vara del av en klubb är att vara en del av gemenskap. Den fria viljan är okränkbar och givetvis finns det skäl att inte samåka. Men orienteringen måste hitta tillbaka till samåkningen, gemenskapen, närheten som vi blev bestulna och fråntagna i två års tid. Frihetens njutning är skenbart lömsk. Mitt mål för kommande tid är att alla orienterare i Västergötland ska kunna cykla till klubbens gemensamma samling och få skjuts för en mindre insats. Den lilla insatsen vi gör nu kommer ha stor betydelse för framtiden.

/Johan Larsson, ordförande Västergötlands Orienteringsförbund