Det är ju ganska tjatigt att fundera över detta med pandemin och kanske även att skriva om den, men jag kan inte låta bli!
Jag har under en längre tid funderat på hur detta har påverkat orienteringssverige och även om det har lett till ändrade vanor hos mig och andra och det jag kommit fram till är att både innovation, upptäckarglädje och lösningar haglat tätt sedan detta (pandemin alltså) började.
Själv har jag haft en förkärlek till att ge mig ut till skogs genom att utmana mig själv på olika trail-spår. Jag hade aldrig kommit på idén att ta vasaloppsleden om O-ringen hade gått som det brukar. Jag hade varit upptagen med diverse orienteringstävlingar på helgerna och fått träna orientering på vardagskvällarna, fast jag hade nog klämt in lite trail också eftersom både trail och orientering är så vansinnigt kul <3
När man är ute på trail så går funderingar både högt och lågt, vilket innebär att nu när det inte varit så många orienteringstävlingar har funderingarna ofta gällt just orientering även under trailpassen.
Jag har funderat på det här med miljön, alltså att de flesta av oss värnar om ett hållbart och miljövänligt leverne. Detta har ju ställt till det gällande samåkning då det ska undvikas till och från arrangemang, vilket går stick i stäv med miljötänket. Numera ska vi åka själva, eller med familjen och samtidigt ska vi till tävlingen, tävla och snabbt tillbaka in, svettiga och leriga, i bilen för att ta oss därifrån (tävlingen alltså). Det sociala umgänget ska vi undvika och det där gemytliga och trevliga samtalet i bilen uteblir… Vi har en tendens att bli ”tvångs-av-socialiserade” av pandemin. Hur ska vi hitta tillbaka till orienteringens gemytliga gemenskap efter detta? Hur ska vi kunna stå huvud mot huvud och diskutera vägval vid målfållan?
Jag har inga svar, men är så glad att jag åtminstone kan gå in på Livelox och titta hur andra har sprungit. Kanske vi inom orienteringsvärden skulle bilda en virtuell community - sida där vi kan prata med varandra om vägvalen vi gjorde? Kanske vi skulle ha en virtuell mötesplats i realtid? Jag vet inte hur det skulle lösas, men jag är ganska övertygad om att det finna många IT kunniga som kan hjälpa till. Det vore häftigt om man via datorn hemma (efter tävling, nyduschad och fortfarande full av nyfikenhet) få veta hur andra tänkte när de tog samma bana.
Vidare (tycker jag) att vi ska sluta med pappmuggar helt. Lika lätt som det är att ta med sig orienteringsskorna, ombyte osv. kan vi ta med en mugg till kaffet. Varför ska vi som värnar så om skogen använda pappmuggar som hugger ner skogen (eller i bästa fall är pappmuggarna gjorda av återvunnet material som ursprungligen faktiskt har kommit från skogen)?
Har även funderat på det här med NPF (små och stora människor med olika typer av bokstavsdiagnoser) och hur svårt det är att inkludera dessa i våra orienteringsförehavanden. Detta är ju egentligen inte så konstigt eftersom vi flesta människor är olika, men NPF- människor är lite mera olika än andra vilket klart och tydligt utmärker sig med att vi är alla stöpta i olika form, tankeverksamhet och agerande. NPF- människor har otroligt häftiga superkrafter som vi (utan diagnos) har svårt att planera och arrangera aktiviteter för. Det bästa vore om man kunde fråga varje enskild NPFáre hur man bäst skulle göra för att de skulle kunna vara med hur vi andra ”trögtänkta” skulle kunna ta del av superkrafterna. Varför har vi så svårt att fråga?
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska sluta denna ledare, så jag tänker att jag gör ett NPF- avslut!
Tack för att du läste, hedjå!
/Annika
