"Jaså, du är orienterare. Tävlar du då också?" Den frågan får jag ofta när jag berättar för folk jag aldrig tidigare träffat att jag håller på med orientering. För mig, och för många andra inom sporten skulle jag tro, är svaret ett givet ja. Att vara orienterare innebär per definition att man på ett eller annat sätt tävlar. Men är det verkligen så?

Är orientering synonymt med tävling?
Att tävlingsmomentet har en central roll i orienteringssporten är ingen hemlighet. Det uppstod häromåret en livlig diskussion ute i Orienteringssverige när det uppdagades att SOFT funderade på att ta bort vissa av de yngre tävlingsklasserna och skapa nya, färgkodade klasser utan ålders- eller könspremisser. Jag tänker inte gå in på för- och motargument kring detta nu, men jag tycker att det är intressant att frågan väcker så stor debatt. Det tyder på att många anser att tävlingsmomentet är viktigt, kanske till och med heligt, även i de lägre åldrarna. Men kan det finnas en risk att vi går miste om potentiella medlemmar om vi bedriver en idrott med för mycket fokus på att tävla?

Likt så många andra idrotter står orienteringen inför utmaningar. Det gäller att locka folks intresse för att kunna attrahera fler utövare, vilket Svenska Orienteringsförbundet (SOFT) har som långsiktigt mål. SOFT:s mål är att år 2025 ska minst en procent av Sveriges befolkning vara medlem i en orienteringsförening, och att orienteringsrörelsens medlemmar då ska spegla befolkningen i Sverige i stort. Där är vi inte idag. Inte ens i närheten om du frågar mig. Så hur når vi dit?

Olika sätt att utöva orientering på
Jag tror att vi behöver fundera mer på vilka olika sätt det finns för att utöva vår sport. Denna diskussion behöver ske såväl i klubbstugorna som föreningar och förbund emellan. Vad vet jag, kanske kommer vi fram till att orienteringsutövande ÄR synonymt med att springa tävlingar, och i så fall står klubbarnas utmaning i att locka nya medlemmar och fortsätta få ut dessa på tävlingar. Men det är mer troligt att diskussionen kommer landa i att vi inser att tävlandet är ett sätt att utöva sporten på och att det finns så många fler varianter. Redan idag finns tävlingsfria moment såsom Hitta Ut, Naturpasset, Motionsorientering, veckans bana, klubb- och kretsträningar och mycket annat. Att dessa aktiviteter lockar deltagare ser vi över hela landet.

Att lyckas med inkluderingen är nyckeln
Målet att orienteringen år 2025 ska spegla Sveriges befolkning tycker jag är ett ambitiöst, men samtidigt jätteviktigt mål. Orienteringsrörelsen är idag extremt homogen och om vi ska lyckas med att både bli fler och att spegla befolkningen kommer en av de stora utmaningarna vara att hitta och locka helt nya målgrupper, och det på rätt kort varsel (fem-sex år går trots allt fort). Ordet inkludering kommer att bli ett nyckelord. Hur inkluderar vi exempelvis nyanlända i vår gemenskap? Visst, det är lätt att säga "kom till oss, här är alla välkomna", men frågan är om det räcker. Vi behöver nog vara tydligare än så. 

Vi kanske först måste se över vilka hinder som finns. Det kan dels vara språkliga hinder, men även rena kulturkrockar. Bara en sådan sak som att skogen är öppen för alla i Sverige är inte självklart för alla. Vissa personer kommer från länder där det är förenat med livsfara att röra sig ute i skogen. Då är steget till att få med den personen ut på en traditionell orienteringstävling sannolikt ganska stort. Här tror jag att vi måste vara lyhörda och lyssna till de potentiella utövarna och möta dem på deras arena. Att bara sträcka ut handen och hoppas på att någon tar den är för naivt.

Till sist vill jag understryka att varken jag eller vi i styrelsen för Västergötlands OF sitter på svaren. Däremot tycker vi att ovannämnda frågor är viktiga att diskutera om vi vill att fler personer ska upptäcka vår fantastiska idrott. Håller du med?

Johan Törnroth,
Ordförande Västergötlands Orienteringsförbund