Och tur var väl det för svensk orientering har aldrig fått uppleva gyllene tider så ofta, så mycket och så häftigt som under de här VM-dagarna i Norge.
Det är över nu och vi kan konstatera att de tre finaldagarna bjöd på två blågula medaljer. Per tävlingsdag.
Guld och silver på långdistansen.
Guld och silver på medeldistansen.
Och guld och guld på stafetten.
Det är ett utfall som är enormt mycket bättre än de ”stora förhoppningar” som jag skrev om i Skogssport innan mästerskapet drog igång.
För det var ju så; förväntningarna inför VM var högt uppskruvade. Detta inte minst med tanke på förra årets succéartade världscuptävlingar i vårt västra grannland.
Men världscup och för-VM brukar vara en sak; skarpt läge och VM något helt annat.
Nu var det svenska gänget bäst när det gäller.
Och det visade inte minst den avslutande dagens båda stafetter.
Att det skulle bli lopp att minnas stod klart redan vid lunchtid när himmelens portar öppnades och till en början kändes det som att VM-stafetterna skulle avgöras i någon hastigt påhittad tävlingsvariant kallad nattswimrun-orienteringsstafett.
Det var såg ut som en enda lång tretusenmeterhindervattengravspassage. Och den sena starttiden i kombination med de regntunga molnen gjorde att det kändes som skymning från start till mål.
Men det är inte vädret som blir det bestående minnet av denna dag. Det är det faktum att Sverige för första gången sedan det fantastiska året 1976 vann båda VM-stafetterna.
Lina Strand visade att hon är bättre än någonsin genom sin insats på startsträckan; en medeldistansutpumpad Tove Alexandersson visade att även hon kan ha tuffa tider fysiskt, men höll ihop orienteringen så att hon kunde skicka ut Karolin Ohlsson i favoritutgångsläget på slutsträckan.
Karro höll sig iskall och i rygg på schweiziskan Julia Jakob fram till dess att avgörandet skulle ske.
Resten är svensk orienteringshistoria. Resten innebär också att Lina Strand och Karolin Ohlsson ingår i den exklusiva skara som vunnit VM-stafettguld både i skog och i stad.
I den kategorin fanns Tove Alexandersson redan sedan tidigare. Alexandersson har ju som bekant redan vunnit i princip allt som går att vinna sisådär sjutton gånger. Under VM i Norge kom hennes åttonde, nionde och tionde VM-guld i orientering i karriären.
Tre guld på tre lopp.
Sanslöst imponerande.
Man skulle kunna säga bragdguldsklass, men så långt sträcker sig som bekant inte orienterare.
Redan där; när damerna hade gått i mål så var ju den svenska dagen i det närmaste fulländad och det svenska målet att bli bästa nation infriat.
Men det svenska orienteringslandslaget fortsatte att leva livet. Johan Runesson och Emil Svensk såg genom stabila och högkaratiga insatser på de två inledande sträckorna till att skicka ut Gustav Bergman i medaljläge.
Men när Bergman väl fick vittring både på Magne Daehli och på guld så gjorde han processen kort.
Daehli bommade. Kirmula missade.
Bergman avgjorde. Och 29-åringen, som minuterna efter att han gått i mål på långdistansen tre dagar tidigare funderat på om han skulle åka hem, kunde göra segertecknet redan vid den sista kontrollen förvissad om att han efter fredagens medeldistanssilver, tillsammans med Runesson och Svensk nu skulle få ta klivet upp på prispallens allra högsta position.
Och när alla orienteringsvännerna gått hem från Mörks golfbana hade de svenska löparna plockat med sig fyra guld, två silver och dessutom bjudit den stora publiken hemma i teve-sofforna på ett otal häftiga idrottsupplevelser.
Så det är bara att konstatera; vi befinner oss i orienteringens allra mest gyllene tider.
MÅRTEN LÅNG
Marten.lang@orientering.se
