I senaste numret av Skogssport skriver Martin Regborn om de kommande SM-tävlingarna – SM i långdistans 16-17 september och SM i medel och stafett helgen därpå. Är det någon som vet vad som krävs i Kilsbergen så är det Hagabystjärnan.
Här nedan Regborns egna ord om SM-terrängen. Plockar du dessutom fram (eller beställer) din Skogssport kan du även kika på två intressanta kartklipp och ta del av Martins tankar om två exempelsträckor.
"Man kan stå raklång och plocka blåbär"
DET ÄR NU INTE LÅNGT kvar till årets två sista SM-helger och jag hoppas att de som har ambitionerna att placera sig högt upp i resultatlistorna har tagit chansen att träna i SM-relevant terräng. Själv kommer jag varken springa långdistansen eller stafetten på SM då jag anser mig ha terrängkännedom över de aktuella områdena och kan därför istället bjuda på lite erfarenheter och tips hur man orienterar i Kilsbergen.
Kilsbergen, i folkmun även ”de blå bergen”, är ett större höjdparti i gränstrakterna mellan Närke, Västmanland och Värmland som sträcker sig drygt fem mil mellan Nora i nordöst och Svartå i sydväst. Mest framträdande är den karakteristiska förkastningsbranten som utgör Kilsbergens östra kant med en höjdskillnad på dryga 200 höjdmeter mot den i övrigt helt platta Närkeslätten.
Grovt sett kan man dela in terrängen i Kilsbergen i två olika typer, dels den i förkastningsbranten och dels den man möter längre in i bergen.
Gemensamt för båda terrängtyperna är att de är väldigt fysiskt krävande, med mjuk, oftast ganska ojämn botten och med hög undervegetation, främst i form av blåbärsris och ljung. Det är ingen överdrift att påstå att man kan stå raklång och plocka blåbär! En bra grundförutsättning för att kunna orientera bra i Kilsbergen är därmed att vara rejält genomtränad.
Tar man en titt på avlysningarna på de två återstående av årets SM-tävlingar som går i Kilsbergen ser man att stafetten enbart går i ”kanten” medan långdistansbanorna förmodligen kommer att täcka båda terrängtyperna. Det som går att säga om ”kantterrängen” är att det är löptekniskt och oftast ganska stenigt i marken.
Det är bitvis också rätt krävande tekniskt med detaljrika sluttningar med många stenar, punkthöjder och branter där det gäller att se till att man har stenkoll på vilken höjdnivå i sluttningen man befinner sig. Det gäller också att kunna avgöra vilka detaljer som överhuvudtaget är med på kartan av alla småsänkor och stenblock.
I den mer storkuperade terrängen man möter bortanför ”kanten” är det aldrig en dålig strategi att hålla sig så nära strecket som möjligt. Det gäller bara att se till att vara så fysiskt stark att man orkar göra det!
Terrängen här är mer storkuperad med inslag av större myrar och mosstråk. Det bjuds på betydligt mer grovorientering här än nere i kanten, en svårighet kan därmed vara att slå om till fullt fokus när man börjar närma sig kontrollen.
Sista säkra är mycket viktigt och framförallt en uppfattning om vad man kan använda som sista säkra här då det oftast saknas markanta detaljer och gränsdragningen var en mosse slutar och exakt var höjdkurvorna går är svårt att avgöra.
Kolla gärna på mina exempelsträckor i senaste Skogssport! Och lycka till på SM!
/Martin Regborn
Läs mer:
Andersson tänker inte lämna tronen
SM-arrangörens hemsida
