Det har gått 38 år sedan en orienterare senast kammade hem svensk idrotts mest prestigefyllda pris (detta tät i konkurrens med Jerringpriset). Då, 1981, var det Annichen Kringstad som fick Bragdguldet efter sina två guld på orienterings-VM i Schweiz.
De senaste åren har Alexandersson nämnts flitigt i Bragdguldsdiskussionerna, men utan att få priset. Personligen trodde jag att Tove skulle få priset förra året; detta i kraft av att vara regerande världsmästarinna i tre olika idrottsgrenar (orientering, skidorientering och skyrunning).
Då föll valet på skidskytten Hanna Öberg, efter sina enorma framgångar på OS i Sydkorea.
Och det är det där som är så svårt med den här typen av priser; hur jämför man ett VM-guld i diskus; att skrälla sig fram till en VM-final i bordtennis och att göra karriärens bästa stavhopp i en VM-final bara någon minut efter att staven knäckts på mitten och att du brakat med full kraft ned i stavhoppsmadrassen.
Det är svårt; för att inte säga omöjligt.
Dagens Bragdguldsutdelning var den 95:e i ordningen och sett ur ett minst sagt orienteringspatriotiskt perspektiv går det inte annat än att säga att jag tycker att bragdjuryn gjorde rätt val genom sin pristagare och sin motivering: ”För glimrande guldregn i en serie bragder, med total kontroll i avgörande lägen”
Sen går det väl att diskutera om Tove Alexanderssons 2019 går att sortera in i bragdkategorin.
För enligt mitt sätt att se på saken har det i stället handlat om att Tove Alexandersson varit det som Tove Alexandersson i princip alltid är.
Bäst.
Hela jäkla tiden.
På skidorienterings-VM hemma i Piteå i mars åkte hon hem två guld.
En av fullträffarna kom i sprinten, en distans hon tagit hem fem världsmästerskap i rad. Det första guldet i den raden kom i mästerskapsdebuten på seniornivå 2011, då hon var 19.
På orienterings-VM i Norge sprang hon hem tre guld på lika många chanser. Långdistansloppet var bland det mest imponerande jag sett i orienteringssammanhang. Segermarginalen till tvåan Lina Strand var över sex minuter. Det är en evighet i de här sammanhangen.
I världscupen hade hon ”gått rent”; vunnit samtliga åtta lopp fram till den avslutande sprinten i Kina, väl där försvann segerchanserna relativt tidigt efter att hon inlett knackigt i den extremt kartläsningsintensiva bebyggelsen. Men att vinna åtta av nio deltävlingar, på distanser från knockout-sprint till långdistans, i konkurrens med hela den övriga världseliten är oerhört mäktigt. Grejen är ju att i orientering räcker det inte med att vara starkast fysiskt, du måste även hålla ihop det orienteringstekniskt.
Och både du, och i synnerhet jag, vet hur jäkla svårt det kan vara att hitta de där skärmarna.
Det har ingen meddelat Tove Alexandersson.
Det finns en rad saker som utmärker Tove Alexandersson som både orienterare och skidorienterare; och det är hennes styrka såväl fysiskt som orienteringstekniskt. Men det som gör henne till Sveriges främsta idrottare är hennes mentala styrka. Förmågan att alltid kunna vara bäst när det gäller som mest.
Det är en unik egenskap som bara riktigt, riktigt få innehar.
Detta i kombination med att hon alltid strävar efter att bli ännu bättre. Att kunna utvecklas ytterligare en nivå, och som en del i att hitta ännu större utmaningar kommer hon under den kommande vintern att pröva sina vingar i ytterligare en idrott; skidalpinism.
Och hennes aldrig sinande inspiration och ambition i att skapa en ännu högre topp har gjort att Tove Alexandersson nu kan titulera sig som vinnare av Bragdguldet.
Äntligen!
