Efter en lång höst och vinter av rehabilitering slog Helena Jansson till med ett panglopp direkt i comebacken. Under fredagens medelkval noterades hon för den näst snabbaste tiden, slagen av landsmaninnan Lena Eliasson med fyra sekunder. Självklart tog vi ett snack med Jansson.
Grattis till ett kalaskval! Hur kändes det att återigen stå på startlinjen?
- Nervöst! Jag har ju inte orienterat sedan i somras och även om jag känner att jag borde kunna det här, precis som man aldrig glömmer hur man cyklar, så var det rejält pirrigt i magen. Men samtidigt; så himla härligt! Det har jag sagt till mig själv hela hösten och vintern när jag rehabiliterat – får jag bara stå på startlinjen här nere i Turkiet så är det en belöning i sig, för allt slit jag lagt ner. Det är bara att njuta så mycket som det går.
Många blev nog förvånade när du hamnade så högt upp i resultatlistan. Vad säger du själv om tiden och placeringen?
- Jag är ytterst förvånad själv! Visst, det här är ett kval, men jag hade ändå inte trott att jag skulle ligga i toppen i resultatlistan, utan kanske snarare någon minut bakom de snabbaste. Jag har fortfarande lång väg att gå innan jag är den orienterare som jag kan vara, men jag ser det som ett gott tecken.
Före kvalet sa du att du skulle vara ”lugn och cool genom hela loppet” – höll du dig till den taktiken?
- Jag brukar alltid vara väldigt fokuserad på "här och nu" när jag orienterar, men nu funderade jag ganska mycket på andra saker än själva orienteringen. ”Springer jag fort nog?”; ”Hur fungerar fötterna?”; ”Hur fungerar kroppen?” Jag kunde inte ha samma framförhållning som vanligt, utan det blev lite mer sträcka-för-sträcka. Jag fick kämpa hårt för varje kontroll och kände aldrig riktigt det där flytet. Men på det hela taget så tog jag det nog ändå ganska lugnt, och det var därför det ändå fungerade såpass bra som det gjorde.
Hur mår fötterna och kroppen nu då – efter loppet?
- Jo, fötterna mår bra. Jag är säkert mer sliten än många andra löpare, men just nu mår hela jag så fruktansvärt bra så det spelar mindre roll. Jag har inte ont i fötterna, men jag är ju dåligt tränad som löpare och jag blir snabbare trött i vader och fötter än jag vanligtvis blir. Jag måste jobba mycket hårdare och mer aktivt med stretching och återhämtning än jag är van vid.
Är du någon gång rädd att du ska skada dig på grund av löpovanan?
- Som jag var inne på lägger jag mer fokus än vanligt på hur fötterna fungerar, något som också gör att jag har svårare att hitta flytet, men jag tar inga chanser och springer inte vådligt.
Slutligen, hur går tankarna inför lördagens final?
- Det kommer att vara ett ännu mer tekniskt krävande terrängområde och jag tror att det kommer att bjudas häftiga vyer med gamla ruinstäder vid kusten. Det blir en tuff utmaning för oss alla. För egen del hoppas jag att jag ska kunna släppa en del av tankarna på fötterna och hitta ett lite bättre flyt.
