Det här behöver du för att delta i en skidorienteringstävling:

Skidor och pjäxor

Idag åker de flesta uteslutande på skateskidor, även om det finns tävlande som ibland använder lite fästvalla för att bättre kunna ta sig uppför i smalspår. När man ska välja skidor för skidorientering måste man ta hänsyn till att spåren ofta är mjuka och smala. Idag använder alla samma typ av skidor som de som används i längdskidåkning. Skidorienterarna använder skidorna av samma längd som sin egen kroppslängd eller några centimeter kortare.

Stavar
Under de flesta tävlingar är spårsystemet en blandning mellan smalspår och bredspår. Det är oftast en större andel smalspår. Smalspåren är oftast 0,8-1,0 meter breda, vilket gör att man inte kan använda sin benstyrka fullt ut och överkroppen måste ta en större arbetsbörda jämfört med längdskidåkning, särskilt i uppförsbackar. Det är därför mycket viktigt att ha stavar som är av rätt längd för att få full effekt av överkroppsarbetet.

Den optimala stavlängden för skidorientering är mycket personlig och det varierar mycket beroende på personens styrka, storlek och teknik. För de flesta är det för svårt att forcera de brantare uppförsbackarna med den stavlängd som man använder på skate i längdskidåkning. Den längd som man inom längdskidåkning rekommenderar för fristil är 0,90-0,91 procent av kroppslängden, vilket för de flesta är för långt för skidorientering. Som en riktlinje använder man stavar som är 20–25 cm kortare eller ännu kortare än sin egen kroppslängd, men detta måste provas ut av den enskilde åkaren.

Trugor

En stor och viktig skillnad i utrustning för skidorientering mot vanlig längdskidåkning är storleken på trugorna. Skidorienteringsspåren är ofta mjuka och inte så välpreparerade som traditionella längdspår. Detta innebär att det är viktigt att ha tillräckligt stora trugor som inte försvinner ner i snön.

Kartställ

För att kunna läsa kartan medan man åker använder alla skidorienterare idag ett kartställ. Kartställen har utvecklats och blivit stabilare och lättare med åren. Elitåkarna har individuellt utprovade kartställ med personlig magplatta och spänningsanordning. De flesta åker med en förlängd arm och en böjd plast för att kunna ha en mera kontinuerlig kontakt med kartan. Vissa åkare har svårt att se vägval på längre sträckor om man är för nära kartan, men i ett tätt nätverk av spår är det ofta bäst att ha kartan nära ansiktet. Själva kartfodralet väljs efter tävlingskartans storlek. Många kartor produceras i A4 format och de flesta tränar därför med den storleken på kartfodral.



Kompass
De flesta elitåkare åker med ett kompasshus som är fäst på kartfodralet eller på kartställets arm. Någon använder handledskompass, men det krånglar ofta med stavremmarna. Det finns en del skidorienterare som anser att det inte behövs kompass, väl ute i spåret kan man orientera kartan med hjälp av på spåren.

Stämplingssystemen SI, EMIT och Touchfree
På vanliga tävlingar och på mästerskap så används SI- eller EMIT-systemet. Under sista åren har det också kommit touchfree brickor som blivit allt vanligare på stora mästerskap. Som med övrig utrustning är det högst individuella önskemål som styr var och hur pinnen/brickan sätts fast så att det går att stämpla snabbt och säkert samtidigt som brickan inte stör skidåkningen eller orienteringen. De finns många olika sätt att sätta fast brickan/pinnen på handsken eller på staven. Det finns egna hållare till emit-brickan som många använder för att det ska vara lätt att stämpla.

De nya beröringsfria stämplingssystemen (touch free) innebär att de tävlande kan passera kontrollen inom ett visst avstånd utan att behöva stanna för att stämpla. När man använder detta system så har man normalt stämplingschipet i ett band runt handleden. Efter att chipet har mottagit en signal från kontrollen blinkar den snabbt i fem sekunder och sedan långsammare under ytterligare 10 sekunder (emit). Det gör att åkaren kan kontrollera att stämplingen tagit på väg mot nästa kontroll utan att behöva sakta ner farten.

Byte av utrustning under tävling
På de flesta mästerskapslopp finns det speciella platser i skogen där man kan få tag i reservutrustning (skidor, stavar, kartställ). Arrangören transporterar ut detta före första start och det är upp till den aktive och laget att välja ut vilka ”reservdelar” man vill ska finnas i skogen. Man får inte ta hjälp vid ett ev. byte av utrustning, utan man måste göra det på egen hand. På vissa distanser kan man också byta skidor en eller flera gånger. Skidbytet görs normalt vid varvning på TC/arena. Här är det viktigt att man är överens med servicepersonalen om var och hur skidbytet sker. De flesta lägger upp de nya skidorna på en pressning vid sidan av spåret så att när åkaren kommer in i ”depån” så byts skidorna uppe på pressningen för att undvika att få snö i spåren under pjäxan och heller inte sjunka ner i snön. De flesta brukar byta skidor vid varje tillfälle för att få nyvallade skidor (om man har likvärdiga par att byta med). Det är bra att träna på hur skidbytet görs effektivt. Ofta tar man och fyller på vätska i samband med skidbytet.